Ann Wilson: ”Jag gillar att kämpa för saker”

Dansen är hennes drivkraft och passion. Den har tagit Ann Wilson jorden runt, skapat minnen, byggt relationer och gett henne erfarenheter för livet – och en självklar plats i våra tv-rutor. Men den har inte alltid varit på röda rosor.

Nere från gatan ser det ut som ett vanligt hyreshus. Men en trappa upp på Drottninggatan i Helsingborg gömmer sig en stor och vackert träbeklädd sal, komplett med en scen, gigantiska speglar och lika gigantiska fönster. För 50 år sedan var salen en sjömanskyrka. Idag är kyrkan varsamt omvandlad till Ann Wilson Dance & Fitness Academy.
– För mig har det varit viktigt att bevara så mycket som möjligt av det gamla, berättar Ann.

Här har hon drivit dansskola sedan 2008 – i tio år tillsammans med sin före detta make Paul, men de två senaste åren på egen hand. Fokus ligger på barn och ungdomsverksamhet och det är främst latin som dansas i den gamla kyrksalen.
– Jag älskar verkligen mitt yrke. Det är fantastiskt att få ägna dagarna åt att lära barn och ungdomar att dansa och att följa deras utveckling. Det är samma resa som många av deltagarna i ”Let’s Dance” gör – och en av anledningarna till att jag älskar juryjobbet också.

I 15 år har ”Let’s Dance” varit en självklar del av svenskarnas fredagsmys. Ann var med från starten, och har med sin värme, kunskap och humor delat ut fler tior än ettor, synat sträckta vrister och berömt fina fotnedsättningar.
– Jag tröttnar aldrig. Även om konceptet är detsamma så är deltagarna nya. Man vet aldrig vad som väntar och det är en fantastisk produktion att vara en del av.

LÄS OCKSÅ: Psykologen Anna Bennich visar vägen bort från ensamheten

Mer envishet än talang

I år delar hon återigen jurybåset med Dermont Clemenger och Tony Irving – den ursprungliga trion som krönte Måns Zelmerlöw till den första ”Let’s Dance”-vinnaren genom tiderna. Att hon hamnade i juryn tackar hon slumpen och en icke-dansant fotbollsdomare för.
– Jag gjorde två säsonger som proffsdansare i den danska versionen av ”Let’s Dance”. Andra säsongen dansade jag med den inte så omtyckta fotbollsdomaren Kim Milton. Eller nej, dansade är fel ord, han promenerade runt! Det kom inte som en direkt chock att vi åkte ut i första programmet.

I publiken satt det svenska tv-teamet från TV4. De stod i startgroparna med att dra igång svenska ”Let’s Dance” och inte oväntat fattade de tycke för Ann. De högg henne på direkten och erbjöd henne en plats som proffsdansare i programmet.
– Jag var nybliven mamma och det kändes för svårt att få ihop med familjelivet. När jag tackade nej frågade de om jag var intresserad av castingen till juryn. Det lät jätteroligt och ja, resten är väl, som man säger, historia.

Men början av historien om Ann, hur ser den ut? Hon berättar att dansen kom in i hennes liv när hon var elva år och det var kärlek vid första danssteget.
– Det tog bara 40 minuter innan jag visste att this is it! Jag var hooked från start.

Det var främst latin som Ann fastnade för, mycket på grund av det starka fysiska uttrycket.
– Jag var ganska blyg på den tiden. Men här fick jag använda kroppen istället för att gömma den. I dansen kunde jag uttrycka alla slags känslor.

I början handlade det mer om envishet än talang, säger Ann. Kärleken till dansen och nyfikenheten på hur långt den skulle kunna ta henne var drivkraften som fick henne att träna ännu hårdare. Som 15-åring blev Ann ihopparad med dansaren Andreas Meijer. Tillsammans blev de svenska juniormästare i latinamerikansk dans och de hade två framgångsrika år tillsammans innan Andreas valde att flytta till USA.
– Jag tror att jag slet ut honom, säger Ann med ett skratt. Han ville satsa på pilotyrket, det var tydligen en mindre utmaning än att fortsätta dansa med mig.

Plötsligt stod Ann utan partner. Hon provdansade i Århus i Danmark och tränade där under en sommar. Men det var London – dansens Mecka – som hägrade och nu började vad Ann beskriver som ”en sex månader lång övertalningsprocess”. Den då 17-åriga Ann lyckades till sist övertyga sina föräldrar om att London var rätt ställe för henne karriärmässigt. Med 200 pund på fickan tog hon en fraktbåt från Göteborg till Harwich med siktet inställt på en internationell danskarriär.
– Mina föräldrar var livrädda för att släppa iväg mig, men de såg ju mitt brinnande intresse och att jag aldrig gav upp.

På kvällarna jobbade hon som chef över nattstädarna på ett Hilton-hotell och på dagarna dansade hon på olika studios runt om i staden. Alla dygnets timmar gick åt till jobb och dans, dans och mer dans – ett slit som lönade sig, berättar Ann. Efter att ha provdansat med flera olika partners hittade hon sin perfekta match i Richard Ebdon.
– Han hade redan vunnit en stor tävling i England och det var en jättechans för mig att dansa med honom. Vi hamnade i den engelska eliten och dansade ihop under ett och ett halvt år.

LÄS OCKSÅ: Musikern Ronnie Åström om livet som högkänslig

”Han skulle döda oss båda”

Ann och Richard blev ett par även utanför dansen. Men kärlekssagan slutade allt annat än lyckligt.
– Richard kom från en helt annan kultur än vad jag gjorde. I hans värld blev man kär, sedan gifte man sig och sedan skaffade man barn. Jag var bara 18 år, jag hade inga sådana planer alls. När jag berättade det för honom blev han som förbytt.

En kväll när han skulle köra Ann till dansstudion uppförde han sig aggressivt.
– På parkeringen utanför dansstudion berättade han att om inte han fick leva med mig skulle ingen annan heller få det. Han drog igång motorn och gasade för fullt, hans plan var att köra rakt in i bilarna på parkeringsplatsen och döda oss båda.

Ann lyckades kasta sig ur bilen innan den kraschade och klarade sig utan skador. Men händelsen satte självklart mentala spår.
– Jag var i chock efteråt, jag kunde inte riktigt ta in vad som hade hänt. Hans mamma och pappa kom dit och bad oss att inte berätta någonting för polisen. Vi skulle säga att han hade blivit bländad, och jag löd. Efter den kvällen såg jag honom aldrig igen.

Nu började en tid av sorg och rannsakan. Kunde hon ha gjort någonting annorlunda? Vart skulle hon ta vägen nu?
– Ganska snart tog jag beslutet att vissa saker bara är, de går inte att kontrollera. Jag hade ingen skuld i det som hände och jag bestämde mig för att gå vidare. Det blev en lärdom som har varit viktig för mig hela livet.

I London ville hon inte stanna. Men istället för att packa väskorna och resa hem till Helsingborg kontaktade hon en danslärare i Oslo. Hade de möjligtvis någon kille som kunde passa Ann?
– Det visade sig att Göran Nordin just hade blivit ledig. Jag reste över, vi provdansade och klickade direkt, både dansmässigt men också på det personliga planet. Göran blev min räddning och min allra bästa vän. Vi tävlade ihop och bodde tillsammans i flera år och än idag är han en nära vän.

Göran och Ann tog flera svenska mästerskapstitlar tillsammans inom ballroom, latin och tiodans och dansade både i EM och VM-finaler innan de gick skilda vägar.

LÄS OCKSÅ: Susan Lanefelt har knipit en plats i svenska folkets hjärtan

Australien andra hemmet

Förklaringen till Anns inte så skånsk-klingade efternamn finns i på andra sidan jordklotet. I över 15 år bodde hon och dansade professionellt i Australien tillsammans med Paul Wilson. De träffades för första gången under ett VM, men det slog inte gnistor på direkten.
– Han var lugn och harmonisk, jag var full av energi. Under några år var vi väldigt nära vänner men med tiden mognade väl både vi och kärleken fram.

Att de skulle dansa ihop var heller ingen självklarhet. De var ingen perfekt fysisk match och många trodde inte att de skulle funka som danspar. Men i sann Ann-anda blev folks tvivel till en utmaning.
– Det var betydelsefullt för oss båda att få dansa ihop. Vi var envisa och jobbade hårt för att få det att funka.

Att lämna Oslo för Australien var inget svårt beslut. Jobbmässigt var det enklare för dem i Australien och den då 23-åriga Ann var redo för ett nytt kapitel i en ny världsdel. Och vilket kapitel det blev! Under tio år tävlande de på elitnivå och var bland de tio bästa i världen i modern dans, samtidigt som de drev en dansskola tillsammans med Pauls bror och hans fru i Sydney. Paret gjorde sin sista tävling tillsammans år 2000.

Under flera år gjorde de shower jorden runt innan de gemensamt bestämde sig för att lägga dansskorna på hyllan. Beslutet kom naturligt, säger hon.
– Vi hade länge försökt skaffa barn och det var uppenbart att min kropp var ganska trött. Jag behövde ge den en ordentlig paus.

LÄS OCKSÅ: Ledhjälp från havets djup

Gillar att vara underdog

Ett stenkast från Anns dansstudio ligger hennes favoritkafé och här är hon en omtyckt stammis. Innan hon har hunnit be om något landar det en kaffe på bordet och salladen som hon serveras är en ”Ann special”. Att 51-åriga Ann alltid ser ut som ungdomen, hälsan och glädjen själv gör att ett ”I’ll have what she is having” känns på sin plats här. Hon skrattar och säger att hon förvisso är bra på att ta hand om sig själv, men att utstrålning och utseende handlar om helt andra saker för henne:
– Jag har alltid fått göra det jag älskar att göra och jag har fått dela det med människor jag älskar. Det är jag oändligt tacksam för. Människor har en tendens att bli bekväma och inte längre våga utsätta sig för saker. Så har jag aldrig sett på livet. Allting är en chans och jag vill ge allting en chans.

Som att flytta över halva jordklotet gravid i vecka 27 till exempel. På vinst och förlust, från ett hus på stranden i Australien till en mindre lägenhet i Helsingborg som de aldrig hade sett innan.
– Det var spännande för både mig och Paul att börja om från scratch igen. Jag gillar att vara underdog och att kämpa för saker.

Sonen Tom föddes bara tre månader efter flytten hem till Sverige. Han var innerligt efterlängtad efter en lång kamp för att bli gravid och livet fick ett nytt fokus. Dansen fick främst ta plats genom dansskolan som Ann och Paul startade tillsammans och som de drev ihop framgångsrikt under många år. För tio år sedan valde paret att gå skilda, men vänskapen och respekten består.
– Jag tror att det har hjälpt att vi hade en grundläggande vänskap i botten. Än idag är Paul är min absolut bästa vän, vi bor nära varandra och vi har en jättefin relation.

Hon berättar att hon har hittat kärleken igen, men att det har tagit tid att landa i allt det nya.
– Det är spännande, men inte självklart efter att man har delat många år med någon annan. Nu har vi hittat lugnet ihop och det är fint. Jag känner framför allt att jag har ett inre lugn och en trygghet i mig själv.

LÄS OCKSÅ: Efter utbrändhet och stroke – nu har Tanja lärt sig vikten av att pausa

Tillbaka efter utbrändhet

Idag varvar Ann tiden på dansskolan med föreläsningar, coachning, träningsresor och juryjobbet. Hon har släppt smyckeskollektioner och driver två showrooms samtidigt som hon är mamma, partner och offentlig person. Hon njuter av livet och hon säger att har hittat den där åtråvärda balansen. Men det kostade henne en krasch att komma hit:
– Under 2014 sa kroppen ifrån helt. Jag hade sett varningssignalerna, men plötsligt började jag få svår panikångest. När jag kom hem efter en ”Let’s Dance”-sändning sov jag 17 timmar i sträck och kom inte upp ur sängen. Jag blev borta helt i ett halvår efter det.

Därefter började ett nytt och långsammare liv med nya prioriteringar som hon håller hårt i. Idag är hon glad över erfarenheten som utbrändheten bar med sig och över förändringarna som hon tvingades göra.
– Jag har alltid haft en positiv syn på livet och mitt i allt insåg jag att jag var tvungen att göra om och göra rätt. Jag började släppa taget och övade mig på att misslyckas. Men framför allt jobbade jag mycket med att försöka sluta känna ansvar för allt och alla och istället göra mer av sådan som jag mår bra av.

Och vad är det?
– Det som jag väljer själv! Är det familjen och vännerna så försöker jag få mer tid med dem, är det träning som jag behöver så prioriterar jag den.

Hon varvar den allsidiga dansen med tennis, paddel och styrketräning på gym. Hon märker att återhämtningstiden är längre nu när hon blivit lite äldre, men Ann har ingenting emot att åldras. Förra året fyllde hon 50 – en milstolpe som hon enbart omfamnade med värme.
– Nu behöver jag inte vara någonting jag inte är eller göra någonting som jag inte vill. Nu är jag hemma och det är coolt. Och dansa, säger hon bestämt, det kommer hon göra i 50 år till. Minst.

Av Jennie Jageblad